På facebook floerar det en bild på suggor som är fixerade. Vilket innebär att det helt enkelt sitter fast så att de inte på villkorsvis ska trampa sönder sina nyfödda kultingar. Allt i syfte för att så liten ekonomisk förslust som möjligt går om intet. Allt detta i en hettsig köttindustri som kräver att varje köttbit överlever och att inget försvinner till bara kostnader och inte inkomst.

Jordbrukverkets regler har sedan tidigare intresserat mig och även EUs regler och direktiv. Finner att Sverige har ett bra djurskydd men långt i från klanderfritt. I Sverige är fixeringen förbjuden men det är tillåtet med skyddskrindar under en kortare period då suggan just har fått sina kultingar. Jordbruksverket kan omöjligt ha kontrollanter ute hos varje bonde dygnet runt 365 dagar/år. Ett gott och bra djurskydd bygger på grundvärderingar och respekten för djuren och att det faktiskt ska vara lönsamt att ta hand om sina djur på ett bra vis. Som alla andra saker så är detta mer kompliceradt än bara säga att si eller så ska det vara.

Lämnar här med jordbrukspolitiska plattformen och hoppar raskt över till konklutionen med just detta innlägget. Det tycks överumpla människor att utanför ytterdörren förekommer det mindre trevliga saker. Och någonstans är många invaggade i att Sverige är nogon sorts idyll för allt och alla, även jag själv.

Minns en gång då jag och min syrra talade om att drabbas av sjukdom utomlands och behöva uppsöka akut hjälp. Jag sa då att det skulle ju vara bedrövligt att drabbas av något liknande och så hemskt att inte få vård i Sverige. Varför då?, funderade syrran.

Ja varför tänkte jag så, kanske för att man är så otroligt sårbara och utsatt just när man blir sjuk. Då vill man ju ha svensk vård, hävdade jag.

Sen kommer jag på mig själv och hur hjärntvättad man är att allt skulle vara så jävla toppen i Sverige. Självklart ärdet inte så. Och givetvis finns det bra sjukvård i länder utanför detta avlånga land också. Att jag sammanflätar grisfixering och min egen aha grej om sjukvården handlar alltså om att vi måste vara förståndiga nog att se att saker och ting sker även i det avlånga landet, lika väl som andra länder utanför också kan vara bra på saker.

Sverige är ingen skyddadverkstad där allt är tomtebolycka och Bullerbyn. Sverige är inte skonat eller för den delen så annorlunda i sitt sätt att vara än många andra länder, det handlar om ekonomi och vinning på saker. Det urskilljer inte Sverige alls i från Marocko, Frankrike eller Italien. Givetvis ser det olika ut men att money talks kommer vi inte ifrån någonstans i världen.

Jag tycker att frasen om att en demokrati är den bästa formen av diktatur, för mig är det så det är. Lika väl som diktatorn styr sitt folk så styr ju våran regering oss. Vi får ständigt höra hur Sverige ligger i fram kant med ditten och datten och vi har det där socialaskyddsnätet som är så otroligt bra, vi har världens bästa djurskydd...lalalala. Detta sväljer vi med hull och hår, vaggas in i någon sorts falsk trygghet som många tycks ta som sanning utan att alls fundera vidare på den saken. Detta är INTE likställt med att allt är så tipptopp. Vi måste vässa våra kritiska ögon och se oss om. Granska omvärlden med ett kritiskt öga helt enkelt.

Men visst skulle det vara enklare om det regeringen sa var allas sanning och att ingen for illa i hela Sverige, varken djur, natur eller människor.

  Har en period just nu då jag saknar farsan. Han och jag stod varandra nära och jag har nedärvt en hel del egenskaper av honom. Som barn även mitt utseende. I dag är det väl mer pajat av allt för många vakna nätter, ett gäng äckliga cigaretter och ett slitsamt liv. Jag har rasat i hop helt och kanske börjar jag skönja en 40-års svacka?

Tänker ofta på hur han skulle sett ut nu om han hade fått leva vidare med oss. Hur han skulle ha varit i dag. Har sett en del videoinspelningar och man blir ganska häpen över hur han såg ut och pratade, visst minns man men att se honom på film livslevande är konstigt nu mer.

Farsan var av den typen att han inte direkt gillade alla mina tilltag, men jag gick min egen vägen ändå och han fick vackert känna på en mera otämjd dotter än han kanske önskade sig :-D

Mor var mer den som tyckte att saker var okej och borde upplevas för att lära och finna sin väg i livet. Men visst sa hon också nej en hel del gånger konstigt hade det väl varit annars.

Lyssnade jag ? Nääääh inte så värst ofta eller kanske aldrig för att vara mer rättvis min historia.

Tack vara mina fantastiska föräldrar är jag den jag är i dag. Det är jag de båda evigt tacksam. Mina föräldrar var under sin tid också ute på barikaderna och stred på sitt sätt. Familjen vi tyckte var helt vanlig och som alla andra var inte det i och med alla sjukhus besök och sjukdomar vi ständigt fick lov att hantera. Men som barn var ju inte det kontigt, det var ju så våran vardag såg ut inget konstigare än så.

I deras ungdom ingick de i raggarkulturen och på så sätt var de annorlunda och revolterande ungdomar. Tanterna var rädd och tyckte att detta var hemskt, myterna spreds i samma veva som mellanölen var försvinnande god i raggarbilarna.

Här någonstans börjar nog det hela som hos mig innebär att stå upp för de som inte är starkast i samhället. Att förstå att saker och ting händer och sker och i bland blir det generalknas av människors handlingar där med inte sakt att det är usla individer för det.

Någonstans i mina föräldrars ungdom så valde de sin väg, de valde att välkommna mig till världen utan att det var speciellt poppulärt av vissa. Mamma var blott 17 år och pappa ansågs väl kanske inte som ett perfekt föredömen av den samhälls mobb som tog sig friheter att tycka. Detta struntade de i och jag kom till världen för snart 37 år sedan.

Redan då fick de lov att försvara sina livsval och känna en kännsla av att de var tvungna att bevisa sitt goda föräldrarskap för omvärlden. Jag har aldrig fattat mitt socialarv för än i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på min historia så blir det så självklart.

Det blir lika sjävlklart när jag hör och se mina barns sätt att vara och lyssnar på deras resonemang. Klart att man ska se och höra de svaga och om de inte orkar föra sin talan så ska man vara en god medmänniska och hjälpa.

Vi alla färgas och formas utifrån våra familjer och liv och öden och det är otroligt spännande och intressant. Den stora frågan jag ofta ställer mig är hur mycket ärver vi genetiskt och socialt?

Nu blir det en skvätt java och en titt på världens händelser för dagen.

Hänger på Facebook och har upptäckt ett intressant fenomen. Att komma i från den lilla byn i Dalarna som jag kommer i från innebär icke status och någon sorts coolhetsfaktor alls. De som har gett sig av i från orten och flyttat vill gärna framhäva sig som mer bildade och gärna håna de som fortfarande är bosatta på det pyttelilla stället.

Då funderar jag på hur bildad är man egentligen då? Hur cool och liberal är man liksom? Ja enligt mig inte ett förbannade dugg. Man kan skaffa sig bildning resa ut i världen och skapa sig infalsvinklar och nya referenser, men att helt onödigt försöka sänka ner andra och samtidigt sätta sig själv på en högre nivå är bara osmakligt. Då måste man ju lida av stora komplex av något slag.

Jag bor inte kvar på orten, jag emigrerade och jag är otroligt kritiskt till hur kommunen styrs och vad som görs eller inte görs. Men att göra sig lustig över befolkningen som fortsätter av fri vilja att stanna kvar och leva sina liv är långt i från mitt ansvarsområde och rättighet att tycka något om alls, två helt olika saker.

Det hjälper inte att vira runt sig en palestinasjal,trä en gubbkeps på skallen, rösta på V och handmåla en gammal damhonda i lustiga kulörer för att vara en sann liberal människa. Det krävs bra mycket mer än så. Det krävs faktiskt just nya infallsvinklar och nya ögon på samhället och individer. Så då undrar jag vad de här lustigkurrarna har gjort under sina år som avflyttade i från den lilla orten? Försökt spela intelligent under samtalen över en kopp latte på kulturellt snygga cafeer och låtsats diskutera politik, fram för Lars och ner med Fredrik!

I mitt huvud ekar de här samtalen och jag kan inte låta bli att faktiskt skratta åt det hela. Nej jag har inga tjusiga akademiska utbilldningar alls att vifta runt med. Men jag har ett liv med inhämtad kunskap som de fake liberala aldrig kommer i närheten av. Och utan att alls behöva trycka ner någon så vet jag ändå att jag är skitbra, faktiskt världsbäst på att vara jag. Det enda exemplaret och det är jag jävligt stolt över.

Jag är faktiskt också så ödmjuk att jag vet att det existerar individer som alltid kommer vara bättre än mig, och det får det göra och ska göra. Men för den sakenskull så blir inte jag automatiskt sämre,det vet jag också.

Nej alla fake liberala människor, ta och gör en liten uppryckning. Vågar ni göra en reflektion på erat eget liv och levende för att utifrån det fösöka förstå varför och vad det är ni ger till andra? Det är min stora fråga för natten.

Sov gott.